Tillbaka!

Hoho jag lever!;)
Varit några tunga och turbulenta månader så det har inte funnits energi för bloggen.
Det tar mer än vad man tror att skriva om sig själv och ibland vara utlämnande..
Jag känner mig iallafall mer sårbar..
Men har fått för mig och även fått höra av andra att min historia hjälper andra att hitta kraft att orka ett steg till.
Ibland funderar jag hur mycket man ska orka egentligen, men som min bästa killkompis brukar säga:
Mallan, man får inte mer än man orkar bära..
Och jämför människor med ett träd, att det växer inte mer frukt på en gren än vad den orkar bära..
Fint sagt!
Har vetat nästan sen min yngsta son föddes att han hade särskilda behov men vi har krigat i fyra år för att få rätt hjälp.
Nu har vi fått komma till Habiliteringen och han har precis börjat en utredning där dom misstänker Adhd, Autism och ev ett begåvningshandikapp..
Fick min värld att rasa litegrann och jag har mått ganska dåligt, har/haft många funderingar hur det ska gå för mitt lilla Gryn i den stora världen..
Men även fått mig att förstå min egen styrka så det har stärkt mig enormt att veta att trots ett barn med särskilda behov, det äldre barnet har mått dåligt och krisat litegrann, egen sjukdom med terapi mm, återhämta mig till arbetslivet, skiljsmässa, en separation och ha barnen på nästan heltid så har jag fortsatt göra framsteg och ta små kliv till ett friskare liv..
Det har verkligen stärkt min självkänsla ngt enormt att veta att jag klarar så otroligt mycket mer än vad jag trott..
Vill med detta inlägg visa att det går även om vägen är snårig så ni där ute som har liknande bakgrund kanske får lite mer styrka att orka kämpa sig tillbaka till ett värdigt liv.. <3
Trevlig helg!
Många kramar

Det va längesen nu!!

Har varit så dålig på att uppdatera bloggen, men arbetar 50% nu och det känns..
Känns väldigt bra men är så grymt trött, ångesten ökar, tålamodet och humöret är inte alltid det bästa.
Julen har varit o den högtiden är oftast väldigt ångestladdad för mig men detta år har det gått bra..
Grymt skönt!! :)
Nu under jul är det högsäsong på mitt jobb o jösses jag märker verkligen hur mkt min sjukdom har påverkat mig när det gäller att fokusera och den där stressen..
Stress är nog det som jag har absolut svårast för, det blir ångest och jag blir inte med i matchen..
Men märker ändå stor skillnad på mig idag i mitt tillfrisknande idag än för bara två år sen.
Blir så glad när jag tänker på hur mkt jag ändå klarat på denna resa..
Så många ggr jag tvivlat på att jag ska bli bra och nu är jag en bra bit på väg..
Men är helt övertygad om att jag har barnen att tacka för mkt som ändå tvingat mig att vara närvarande och ändå fått mig att orka ett steg till..
Älskade ungarna! <3

Konsekvenserna

Konsekvenserna av Ptsd:n för mig är mitt minne..
Innan jag blev sjuk hade jag koll på papper, siffror, budgetar och älskade läsa..
Idag kan jag inte:
Läsa en bok för jag kan inte koncentrera mig och ser inte alltid texten.
Inte titta på tv en längre stund, går bättre om jag inte är själv för det blir att krypa i kroppen och jag får inte in informationen.
Inte läsa bruksanvisningar, då blir jag bara arg och förtvivlad..
Kan inte ligga still om jag är själv och kan inte sova utan mediciner.
Planera och strukturera saker, ta tag i tex läkartider, mediciner..

Ett lysande exempel: Min cykel blev stulen och jag kom så långt o ringde o anmälde den stulen men ringde aldrig stöldgods o kollade om den va där, ringde inte försäkringsbolaget och letade inte upp kvittot för det tar alldeles stopp.
Blir alldeles oförmögen..
Jävligt frustrerande när jag en gång i tiden kunde fixa o grejja..

Mina masker!

Många upplever mig som väldigt öppen och ärlig men jag har väldigt svårt att öppna mig helt och verkligen berätta hur jag innerst inne känner om saker som gör mig sårbar..
Och när jag väl gör det så låser jag mig, stammar, sluddrar, svettas och blir oftast arg..
Det handlar mycket om att när jag genom åren sagt vad jag känner så har det många ggr använts mot mig..Kan släppa en människa nära men under den där förbannade masken är det inte många som kommit..
När jag väl öppnat mig mot ngn så blir skammen skit stor och jag känner mig så jävla naken så jag flyr.. :'(
Vill oftast bli som en struts och bara sticka ner det där huvudet djupt ner i sanden..
Handlar mkt om att våga erkänna för sig själv och rädslan att bli hånad eller lämnad igen..
Vet att många tycker att jag tänker på tok för mkt men tror att det är det enda jag kunnat haft genom åren som ingen tagit ifrån mig..
Och så länge jag inte förstår ngt så kan jag inte släppa det heller och då blir jag tjatig o stendryg för när jag inte får leva i min trygga fyrkant o ngt blir annolunda så tappar jag fotfästet..
Det gäller det mesta som tex sjukskrivning, jobb, barnen, mina känslor för ngn och andras känslor för mig..
Kan nog upplevas som jävligt trög men mig måste man vara sjukt tydlig mot mig, är nog lite som att tala till en döv utan att kunna tala teckenspråk..

Tankar hit o dit!

Mitt syfte med att föreläsa har varit mkt bla för att jag vill att poliser,rättsläkare eller ja alla myndigheter ska kunna ändra saker som varit jobbigt på min resa..
Va otroligt jobbigt att genomgå en rättsundersökning och flera polisförhör för att dom skulle se om jag va trovärdig och det önskar jag inget annat barn eller ingen annan människa över huvudtaget för jag kan känna mig kränkt än idag när jag tänker på det..
Och just den känslan att jag så gärna vill förändra det har gjort att jag inte tänkt outside the box (har mkt otur i mitt tänkande och ibland så säger det pang o det blixtrar till o jag ser ett nytt sätt att se på saker)..
Pratade i förra veckan med den där killen som också har ptsd o han skickade ett mail till mig som han ville att jag skulle läsa..
Han skrev bla att han vill föreläsa för att hjälpa andra att ta av sina masker och få vuxna, vänner m.fl att försöka se vad som döljer sig bakom den fasaden och han skrev också o berättade om sin historia så jag grät en skvätt..
 Människan berör mig verkligen för när han skriver/pratar så känns det som att han pratar om min smärta..
Att veta att det finns en annan människa som agerar o tänker mkt som en själv hjälper mkt men det skräms också..
Det tog några dagar efter vårt samtal innan det blixtra till och det slog mig hur jävla smart han är, han vill hjälpa andra med sin historia och börja i början med att lyfta av masker o se bakom masker o få andra att se varningssignaler medans jag är någonstans mitt i rättsprocessen o grötar o hur många är det som vågar berätta eller anmäla så det kommer till en rättsprocess..
Är verkligen inte många alls, tyvärr! :'(
Och även jag har en tjock skyddsmask som inte många kan ta av eller se förbi (är nog bara en handfull människor om ens det) och efter hans resonemang så känner jag att jag vill ha ett samarbete med han och vi tillsammans ska föreläsa och hjälpa andra i vår situation..
Och sen jag träffade han slår det mig ofta hur mkt man behöver ngn som förstår en och slippa känslan av att vara själv, grymt skönt att bara prata me han o han lyfter mig och får mig att tänka o fungera på ett annolunda sätt, lite som att visa på kartan en annan väg jag kan ta när jag gått vilse..
Önskar att alla med PTSD hade ngn som han vid sin sida och alla underbara vänner som jag har..
På det sättet är jag nog den rikaste människan i världen som har det nätverk som jag har.. <3

Svårt att lita!

Det är väl egentligen inte så konstigt men är fruktansvärt frustrerande att jag har så svårt med att lita på någon av det motsatta könet och släppa den nära in på mig..
När någon blir att komma nära så blir jag som en liten unge och testar den människan till max om den ens hinner komma mig nära innan jag stöter bort den personen.
Och är människan stabil så blir han oftast inte så långrandig (finns undantag)..
För att slippa känna så flyr jag runt som en höna utan huvud och den där karusellen försöker jag bromsa och det är mkt det jag behöver jobba med tex att alla män inte är onda..
Jag kan bli så otroligt förvånad o nästan lite chockad när när ngn är genuint snäll mot mig o behandlar mig väl..
Det som för många som inte bär denna ryggsäck har som vardag, det är någonting udda för mig.
Tror att mycket handlar om att jag inte kan förstå mitt egenvärde och uppskatta mig själv, har blivit mkt bättre men är fortfarande inte bra (långt ifrån)..
Många har det med sig i sin ryggsäck från att dom är små men eftersom jag blev utsatt för dom upprepade övergreppen så är det något som aldrig kom med i min ryggsäck, utan jag känner bara till hur man inte respekterar mig och vända på det är verkligen inte en lätt match.
Det är så grymt svårt att sätta ord på det men hoppas att ni som läser det iallafall förstår litegrann..
Nu ska jag försöka sova, har varit dåligt med sömn dom sista dagarna..
Godnatt alla där ute!!

Väldigt berörd av en annan människa..

Fått kontakt med en kille som också har Ptsd pga fruktansvärda händelser i hans liv..
Har träffat en del människor genom åren med den diagnosen men ingen kille..
Han är väldigt lik mig men ändå sjukt olik mig..
Träffat han ett par ggr och han har en mask och en attityd, precis som mig o jag har tänkt mkt på hur han beteer sig och tänkt att jag ska skrapa av den där masken för ibland glimmar det bakom fasaden o jag ser en jätte fin människa..
Igår när han va här så började han berätta saker för mig och jag försökte läsa av honom, är så sjukt imponerad av honom..
Vilken styrka han har, vilken glöd, öppenhet och driv han har..
Har så sjukt mkt att lära av han..
Så otroligt fiin människa!
Har aldrig träffat en människa som jag på så kort tid kunnat vara mig själv med som han..
Behöver inte förklara ngt för han, han förstår mig så sjukt bra o det är faktiskt lite läskigt..

När han åkte så kände jag att jag måste säga alla dom här fina sakerna till han om han..
Slängde iväg ett sms där jag skrev att jag beundrar han.. ( Det är inte många som får mig så jäkla berörd som han)
Blev bemött med att han blev generad..
Ringde upp honom o sa en massa  saker som jag tycker han ska höra..
Blev tvugna att avsluta för det va ngt me hans bil ( tror egentligen att det handlar om att han blev ledsen) o han skulle ringa mig..
Men slängde iväg ett sms med att jag måste sova och att han verkligen skulle ta till sig det jag sagt för att jag vill att han ska få höra hur jävla bra han är, för det är nog inget han är bortskämd med att få höra..
Fick tillbaka att jag skulle söka på en låt och lyssna på första raderna  när en gubbe snackar och att han tänkte på mig när han hörde den..

Texten är såhär!!

This songs says, no matter who you are
No matter where you go in your life
At some point you're going to need somebody
to stand by you..

Blev verkligen ledsen i ögat, det va sjukt fint av honom.
Sen får jag ett sms till där det står: Tror du kan hjälpa mig massor..

Din lilla tomte förstår inte du hur mkt du kan hjälpa mig, tror att vi kan bli riktigt viktiga för varandra..
Vill att du ska förstå hur viktig du kan vara för andra och vilket budskap du bär på..
Det måste vara en mening med att du kom in i mitt liv..
Tror att vi skulle kunna få en sjukt djup vänskap..

Kände att jag måste få dela med mig av det i bloggen..

R, du ska veta att jag är sjukt stolt över dig och tycker du är en riktigt fin person och en riktig krigare..

Ha en underbar alla därute! :)